Livets vägar, vart bär de av?
En dag fylld med lycka, tårar och en otrolig glädje. Frida kom hem. I dessa 3 veckor hon har varit borta så är det som att hon tog en bit av mig med till Moldavien. Men nu är jag hel igen. Att känna att man har saknat någon så oerhört mycket som jag saknat henne kan ibland vara bra, men som jag sa till henne idag. Du behövs här hemma, jag behöver dig och alla andra i hennes närhet behöver henne. Hon är bäst. Eller nej, hennes leende är bäst :)
Sen har det också varit en dag fylld med ångest och dåligt samvete. Ångest över det här såkallade "knäskyddet" som jag ska gå med. Jag tänkte, ett knäskydd, okej det kan väl vara bra för att stabilisera knät lite, men jag fick ett benskydd, från ljumsken ner till fotanklen och klumpig som tusan är man också, Inte okej!
Det dåliga samvetet är över praktiken. Jag kommer sammalagt att gå 1 vecka och 5 dagar, när jag egentligen skulle gått i 3 veckor.
Tänk om det här inte hade hänt. Om jag bara inte hade gjort som jag gjort, bara jag kanske kunde ha varit sjuk på just den träningen. Så far tankarna runt i huvudet. Och jag vet att det inte är rätt att tänka så. Klart man inte kan hjälpa det som har hänt. Men ändå, i slutändan, så beskyller jag mig själv. I tankarna.
Jag har massor av ord och tankar som ringlar ner i fingertopparna som jag vill få ut och som far runt i huvudet. Men de är alldeles för mycket, får det inte att hänga ihop. Utan allt just nu är bara rörigt och ledsamt. Det är de enda som kan beskriva, eller nej. Det finns nog ingenting som kan beskriva känslorna som far runt i kroppen. känner mig som ett hormonberg. Ena sekunden, jätte glad. Andra sekunden, jätte ledsen. Kan inte bara inte kontrollera mina känslor, det bara liksom bubblar upp på på ytan fast jag vill hålla det inom mig.
Jag får avsluta med att allt inte känns helt åt pipsvängen även fast det kanske låter så om man läser de här. För jag har mina underbara vänner som stöttar mig. Sen självklart min underbara pojkvänn som får mig att känna mig finast i världen även fast det känns helt tvärtom just nu. Så tack, ni betyder så otroligt mycket för mig!
Nu är det dags för en liten fettis stund. Popcorn och godis(tröstätande, jag vet^^).
Så hoppas alla har det mysigt nu i det regniga vädret!
Love, M.
Vissa kallar det tur, jag kallar det otur.
Änglavakt, ja kanske det. Men jag anser att jag har haft en väldans otur den senaste tiden.
Först och främst så får jag veta att mitt främre korsband är av och där med ingen fotboll på en längre tid. En mardröm. Att köra järnet hela försäsongen, och i tankarna har sommar fotbollen vart hela tiden. Det är de som har gjort at jag orkar att köra på. Nu känns allt tomt och åter tomt. Finns inga ord som kan beskriva hur man känner sig.
Sen att upp på det köra av vägen var droppen för mig. Att väja för en fasan, en jäkla fågel, så har totalkvaddad min pappas bil och hela nacken är helt kass, ont i varenda muskel och det följer ner i ryggraden. Tur var ju att inget i nacken hade flyttat sig. Så kom undan med smärtor i nacken och en lätthjärnskakning. Det var väl tur. För smällen var inte liten, så man får tänka positivt.
Satt mig första gången idag ensam i en bil. Är ju beroende av bil, måste köra. En sak är iallafall säkert, att jag aldrig mer kommer att väja för ett djur, aldrig.
Nu är det bara 4 dagar tills Frida kommer hem från Moldavien. Då har hon varit borta i 3 veckor. Och nog har jag saknat henne, varenda dag. Min ögonsten det <3
Nu blir det god mat med min älskling och hans famlij. grillat, mumma de.
Och förresten, idag var första matchen på klintevallen. Ingen direkt jätte bra match, men gud så jag saknar att spela där. Men får hållas till det blir dags för mig att springa igen.
Hoppas alla har det bra i det underbara vädret.
/ Stammisen på akuten. :)
