Forever & Always

Sätter mig ner framför datorn. Känner att jag behöver skriva av mig lite. Känner för att vara seriös, men det enda jag kan göra är att skratta åt det. Annars gör det ont, ont i hjärtat, ont överallt. En del av mig, som till viss del gjort mig till den jag är idag, är borta. Helt enkelt borta. Borta nu, borta bara.

Frågor som var, när och hur jag kunde låta det här hända dyker upp hela tiden.

Men jag behöver ta tag i mig själv. Jag behöver inse, jag behöver förstå. jag behöver helt enkelt bara låta tankarna och känslorna rinna av mig, men det svåraste är att jag känner mig tom. Jag har egentligen inga ord som kan beskiva hur jag känner mig just nu. Bara det att man ramlade från toppen ändå ner till den mörkaste botten.

Jag kan inte, jag får inte. Det är orden som gäller nu.

Jag skulle ge mycket för att bara få spela denna säsong, den här som jag hade bestämt mig för att spela, för att kunna avsluta på ett snyggt sätt, för att sedan upptäcka världen och nya sidor av mig själv. Och komma tillbaka, med massor av upplevelser i ryggsäcken och köra järnet igen.

Att jag inte kommer kunna delta med Gotland södra i sommar, efter den djävulska försäsongen gör ont i mig. Att ha kämpat så hårt och sen så blir det bara... ja det blir bara ingenting. Det är de som tär mest på mig. varför just nu? 

Har tusen tankar och funderingar som far i huvudet på mig. Men nu känner jag bara för att sova, sova djupt och skönt. Det vill jag, det behöver jag.


/M...

 

På något sätt så känns det som om tiden rinner ur ens grepp. Förståelsen om att något som är så nära, känns som flera år bort ibland.

Ikväll hände det som inte får hända, med inte ens en vecka kvar till seriepremiären så får det inte hända. Inte mig och inte igen. På något sätt så lyckades jag fastna med foten i marken och vrida om knät. Smärtan går inte att förklara när något sånt händer. 

Men jag kan trösta mig med att det känns lite bättre. Dunkandet i knät har sakta blivit lindrigare. Med hjälp av Micke, vår massage och sjuk expert kan man nog kalla honom :)  fick jag knät lindat. Jag känner nu att det nog inte är någon större fara, bara det att det gjorde så fasligt ont och att jag nog måste vila i en eller två dagar. 

Så ja, det är seriepremiär i helgen. Både förväntansfull och nervös. Allt har gått så himla fort och jag kan ännu inte fatta att försäsongen är över. Men nu är vi här, så det är bara att köra :)

Ska snart entra sängen, kommer nog bli få timmar med sömn med tanke på det dunkande knät. Men när älsklingen kommer hem och lägger sig vid min sida så känns allt nog mycket bättre:) Han får mig alltid att känna mig så underbart lycklig, och då borde det gå enklare att somna, får jag hoppas :)   

Hoppas alla hade en fin påsk!
Puss&Kram/ Moa