Vissa kallar det tur, jag kallar det otur.
Änglavakt, ja kanske det. Men jag anser att jag har haft en väldans otur den senaste tiden.
Först och främst så får jag veta att mitt främre korsband är av och där med ingen fotboll på en längre tid. En mardröm. Att köra järnet hela försäsongen, och i tankarna har sommar fotbollen vart hela tiden. Det är de som har gjort at jag orkar att köra på. Nu känns allt tomt och åter tomt. Finns inga ord som kan beskriva hur man känner sig.
Sen att upp på det köra av vägen var droppen för mig. Att väja för en fasan, en jäkla fågel, så har totalkvaddad min pappas bil och hela nacken är helt kass, ont i varenda muskel och det följer ner i ryggraden. Tur var ju att inget i nacken hade flyttat sig. Så kom undan med smärtor i nacken och en lätthjärnskakning. Det var väl tur. För smällen var inte liten, så man får tänka positivt.
Satt mig första gången idag ensam i en bil. Är ju beroende av bil, måste köra. En sak är iallafall säkert, att jag aldrig mer kommer att väja för ett djur, aldrig.
Nu är det bara 4 dagar tills Frida kommer hem från Moldavien. Då har hon varit borta i 3 veckor. Och nog har jag saknat henne, varenda dag. Min ögonsten det <3
Nu blir det god mat med min älskling och hans famlij. grillat, mumma de.
Och förresten, idag var första matchen på klintevallen. Ingen direkt jätte bra match, men gud så jag saknar att spela där. Men får hållas till det blir dags för mig att springa igen.
Hoppas alla har det bra i det underbara vädret.
/ Stammisen på akuten. :)
