Forever & Always

När man känner att man verkligen inte har mer att ge. Orken är borta, och svetten bara rinner av en. Man kan väl inget annat än att bara älska den känslan?

Idag tog jag en extra lång springtur, eller så lång kanske den inte var, 3 eller 4 km, men tro mig. Det är mycket för en som kanske högst har sprungit 1 km i sträck det senaste halvåret. Det var så skönt att få sträcka ut benen i stegen när man sprang. Jag njöt!

Och andledningen till att jag tog en extra lång tur idag, som kanske inte var det smartaste, är att jag har fått reda på att mitt korsband inte är helt av, utan den är skadad och plus att det var ngt mer. Fick inte reda på alla detaljer eftersom jag ringde så snart jag visste att dom hade fått in svaret från magnetröngen. Jag har fått en ny tid till doktorn som ska förklara lite mer noggrant vad problemet är i mitt knä och sen hur jag tar mig vidare från det här. Jag blev superglad även fast jag inte vet om jag kommer att få spela fotboll och innebandy i vinter, men fick en liten glimt av hopp att jag kanske inte  behöver vara utan det som jag verkligen älskar att göra.

Så.. det är efter jag har varit hos doktorn jag kan börja göra lite val i mitt liv, kanske gå en annan väg än den jag trott att jag skulle gå. Men vi får se, vi får se:)

Nu så ska proppmätta jag dra ig in i duschen för att sen åka hem till Andreas och mysa framför lite hyrfilm.

Puss&Kram, Moa