Time is all we got, pepole say.
På något sätt så känns det som om tiden rinner ur ens grepp. Förståelsen om att något som är så nära, känns som flera år bort ibland.
Ikväll hände det som inte får hända, med inte ens en vecka kvar till seriepremiären så får det inte hända. Inte mig och inte igen. På något sätt så lyckades jag fastna med foten i marken och vrida om knät. Smärtan går inte att förklara när något sånt händer.
Men jag kan trösta mig med att det känns lite bättre. Dunkandet i knät har sakta blivit lindrigare. Med hjälp av Micke, vår massage och sjuk expert kan man nog kalla honom :) fick jag knät lindat. Jag känner nu att det nog inte är någon större fara, bara det att det gjorde så fasligt ont och att jag nog måste vila i en eller två dagar.
Så ja, det är seriepremiär i helgen. Både förväntansfull och nervös. Allt har gått så himla fort och jag kan ännu inte fatta att försäsongen är över. Men nu är vi här, så det är bara att köra :)
Ska snart entra sängen, kommer nog bli få timmar med sömn med tanke på det dunkande knät. Men när älsklingen kommer hem och lägger sig vid min sida så känns allt nog mycket bättre:) Han får mig alltid att känna mig så underbart lycklig, och då borde det gå enklare att somna, får jag hoppas :)
Hoppas alla hade en fin påsk!
Puss&Kram/ Moa
